Lyran skrev redan i augusti 2009 om David Toscanas bok Den sista läsaren och redan då blev jag intresserad av att läsa om bibliotekarien Lucio. Sedan dess har jag väntat på att boken skulle komma i pocket, men det verkar inte hända. I år ingår boken i Lyrans jorden-runt resa.
Det handlar om en liten by, Icamola, där det bor en man som är självutnämnd bibliotekarie. En tid fick han både lön och pengar till böcker, men eftersom bibliotekets besökare lyste med sin frånvaro slutade pengarna och böckerna att anlända till byn. Lucio har ändå kvar biblioteket, låter det vara öppet ifall någon skulle komma förbi. Hans son bor också i byn och tidigt i romanen hittar han en flicka i sin brunn, en död flicka. Utredningen av flickans död (och försvinnande) är en av de centrala delarna av romanen, men det finns många andra delar som spelar lika stor roll. Mot slutet utvecklas en annorlunda kärlekshistoria.
Jag hade velat läsa den här boken på ett annat sätt. I låna sittningar, uppkrupen i soffan och med en kopp te i handen. Istället har jag läst någon sida då och då, utan att ha tid att riktigt sjunka in i boken. Det är ingen komplicerad historia, men för att uppleva historien måste man sjunka in i den ordentligt.
Jag gillade litteraturreferenserna, han skriver bland annat om hur författare från Skandinavien beskriver snö (tror jag det var, eller var det kyla?), och hur obegripligt det är att förstå för en mexikan.
David Toscana är mexikan och på svenska finns även Klagosång över Miguel Pruneda som jag absolut vill läsa.
Titel: Den sista läsaren
Författare: David Toscana
ISBN: 978-91-7389355-8
Antal sidor: 238
